Vintervitt, igen.

När man tror att våren börjar närma sig gör vintern åter entré. Jag rustar mig inte med lövräfsa och kratta, nej mössa vantar och vinterkängorna är fortfarande framme.

Nu ska man ju leva för stunden och ta vara på tiden så fram for kameran för att föreviga snöns återintåg i min tillvaro.

Jag är en stark förespråkare av glädjen med årstider men nu börjar otåligheten ge sig tillkänna.

Sätter mig på en solig plats i lä och stänger ögonen. Får man tro fåglarnas kvitter så dröjer det inte länge nu.

Tids nog för den delen. När september närmar sig sitt slut längtar jag lika mycket efter hösten och mörkret.

Inte så otålig, lilla vän. Det var vad min mormor brukade säja till mig.